Barnens språkras och elefanten i rummet

Jag hittade nyligen ett handskrivet brev från 1937, som min mormor skrivit. Hon berättar om dottern som gått i sömnen. Min mormor var född 1886 och började alltså skolan 1893. Hon skrev med en tydlig och lättläst skrivstil. Hon gick troligen sex år i folkskolan i en liten by på landet - och fick ingen vidareutbildning utom möjligen i att ta hand om ett hem. Det var så flickor uppfostrades. Men såvitt jag förstår lärde sig alla barn, med få undantag, att läsa och skriva. Och så uppfostrades barnen till goda kristna.

Mer än 100 år senare läser vi rapporter om att svenska barns läs- och skrivkunnighet blir sämre för varje år.

Sju av tio lärare i förskolan vittnar om att barnens språk har försämrats. Ordförrådet krymper, förmågan att berätta och förstå blir allt sämre, och allt fler barn börjar skolan med ett alldeles för litet ordförråd. Det är resultatet av tidningen Förskolans stora enkät.

Och det är inte bara i för- och grundskola det brister. De låga kunskaperna fortplantas hela vägen upp till universitet och högskolor. Larmen har kommit tätt. Studenter har stora brister när det gäller grundläggande språkkunskaper som att skriva fullständiga meningar, undvika syftningsfel, hur man använder ord, stavning och skillnaden mellan de och dem. Det handlar inte om hur man uttrycker sig akademiskt, utan hur man får till fullständiga meningar. Något barn alltså klarade för över 100 år sedan.

Universitetslärarna vittnar om unga människor som inte kan läsa kurslitteraturen, inte förstår tentafrågorna, inte kan föra abstrakta resonemang eller uttrycka sig i skrift. Hösten 2013 sände Sveriges radios Kaliber en intervju med humanekologen Ebba Lisberg vid Malmö högskola. Enligt henne låg vissa högskolestudenter på en 13-årings nivå när det gällde att läsa och skriva!

Tidigare minister Helene Hellmark Knutsson (S), var minister för högre utbildning och forskning 2014–2019 och ett geni. Hon föreslog att högskolan måste anpassa undervisningen, dvs. sänka kraven, så att fler klarade att fullfölja sin utbildning. Lösningen, ansåg hon, var alltså att permanenta den sjuknade kvalitén.

Vad i hela världen kan ha hänt?

Experterna lägger pannan i djupa veck och spekulerar. Kan det månne var för stora barngrupper och för lite resurser till förskolan? Eller vänta nu. Det är förstås skärmarnas fel, eller pandemins.

Nästan var fjärde vuxen har i dag har svårt att läsa och förstå en vanlig dagstidningstext. Min mormor gick inte i förskola, klasserna var stora och ofta åldersblandade, skolmat fanns inte utan det var smörgåspaket hemifrån som gällde. Ändå lärde sig barnen både läsa och skriva; skrivstil var en självklarhet.

Man går som katten kring het gröt för att slippa nämna elefanten i rummet: de uppenbara och förutsebara konsekvenserna av massinvandringen - och därutöver obefintliga språkkrav. I Sverige ska alla få tala sitt eget språk. Dessutom ska vi betala för modersmålsundervisning på hundratals olika språk. Allt annat vore rasism anser de politiskt korrekta och kastar därmed barnen under bussen.

I första Mosebok i Gamla testamentet beskrivs hur Gud straffade människornas högmod, att bygga ett torn upp till himlen, genom att förbistra deras språk så de inte längre kunde förstå varandra. Händelsen sägs ha utspelat sig för ca 4 500 år sedan och inget tycks vi ha lärt sen dess. Bristande språkförståelse skapar kaos i samhället.

Enligt SCB:s befolkningsstatistik (RTB 2025) är över 20 procent av Sveriges befolkning utlandsfödd, och ytterligare en betydande andel är födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar. I många av Sveriges storstadsområden och tillväxtorter är nu majoriteten av barnen i förskolan uppvuxna i hem där svenska inte är det primära språket. Det innebär att en växande grupp barn inte får det naturliga språkbadet på svenska som tidigare generationer kunde ta för givet.

Forskningen är entydig: ett barns språkutveckling grundläggs i hemmet under de första levnadsåren. Förskolan har ett viktigt kompensatoriskt uppdrag, men den kan inte ensam kompensera för att hundratusentals barn växer upp utan att dagligen höra och använda ett nyanserat, utvecklat svenskt talspråk från sina föräldrar.

Ett exempel från en förskola i Stockholm: pedagogerna visade de klassiska Pippi Långstrumpfilmerna för barnen, vilket var mycket uppskattat. Men. När de skulle läsa samma berättelse tog det stopp. ”Vi kom knappt igenom första kapitlet”, berättar förskolläraren. Barnen förstår inte ord som ”förnäm herre” och liknande.

Lyssna på lärarnas vittnesmål i Förskolans granskning. De berättar om barn som kan orden för "gaffel" och "kniv" på engelska – via skärmen – men inte på svenska. Forskaren Liss Kerstin Sylvén bekräftar bilden. Det är inte en fråga om barnens begåvning, utan om exponering. Språket utvecklas i interaktion, i vardagliga samtal, vid middagsbordet och i leken. När föräldrarna själva befinner sig i en språklig integration, eller när vardagssvenskan är begränsad, då minskar den exponeringen dramatiskt.

I Biskopsgården i Göteborg har 75 procent av alla 4–5-åringar ett ordförråd på cirka 2 000 ord vilket är mindre än en tredjedel av vad som anses vara åldersadekvat. Även den mest välbemannade förskola har svårt att kompensera för att barnet under sina tre första år haft en bråkdel av den språkliga stimulansen på svenska som sitt språkbad.

Att skylla på förskolans arbetsvillkor är att ducka för den stora samhällsförändring som pågår. Visst måste barngrupperna bli mindre och personaltätheten öka. Men vi måste erkänna att vi står inför en situation där nästan var fjärde vuxen har svårt att läsa och förstå en dagstidningstext. Om vi inte agerar nu, riskerar vi att befästa en ny generation med ett otillräckligt ordförråd. Det är ett misslyckande för förskolan, men framför allt är det ett misslyckande för hela samhället. Demokratin bygger på att medborgare kan delta aktivt, förstå och göra sin röst hörd. Den grunden läggs redan i förskolan – och i hemmet.

Visst gjorde Reinfeldt, Löven och Co en konsekvensanalys av vad öppna gränser skulle innebära?

Jaså inte det...

Astrid Lofs biolog, fil. dr